Vad ska man skriva?

Att inte ha hittat ett jobb än sänker verkligen motivationen att försöka.. Även fast man är en frammåt människa så verkar det inte riktigt ge något. Ensamhet hänger över mig hela tiden, att se andra tillsammans gör det jobbigare och minnen gör sig påminda hela tiden. Om en tid man saknar...


I helgen ska jag åka till Bollnäs på styrelsemöte med studiefrämjandet på Scandic Hotell, det är lite pimp, sen jobba på Leif på lördagkväll.

Valborg blir fullt med jobb.. från Torsdag till Söndag alla dagar på Ungdomsgården. Lite pengar skadar som tur är inte, dock missar jag väl valborgsfirandet men jag överlever nog det. Lär inte få ut något av det ändå.


Having things to do all the time makes life easier...

Ensamhet är en konstant i min ekvation.

En ekvation jag ser varje dag.


Varför kan inte min ekvation få ha en konstant?
Varför får andras det?

När en möjlig konstant visar sig slits den bort lika fort.
Det positiva går över till negativt, ett negativt tal som läggs till i ekvationen.

Den eviga ekvationen börjar få slut på lösningar.


Ensamheten är ett faktum, sparade siffror i ekvationen gör den mer komplicerad...

Vafan är det för fel på folk?! De kan inte sköta det dem har ansvar för och har koll på ens. Svårt att svara på en fråga med ett konkret svar liksom.. Blir så satans LACK. Nä då ska det pratas till höger och vänster och höger igen.



Utöver det så känner jag att en enorm saknad har ramlat över mig igen. En saknad jag lyckats förskjuta ett tag nu men som kommit tillbaka. I den saknaden finns också en jävla massa ilska, sorg, minnen, och massor... Varför?! Hur?! bah.. jävla pissskitihelvetefandraåthelvete...